Tillbaka från huvudstaden
I måndags åkte mannen och jag till Stockholm. Han skulle jobba och jag och lillan följde med som sällskap. Hon är helt otrolig. Tågresan tog drygt fyra timmar och hon skrek inte på hela resan. Gick lika bra på vägen hem.
Då började jag fundera på det är med att resa med barn. jag och min man har alltid rest mycket. När vi fick vår första dotter bodde svågern i England. Närmare bestämt i Cheltenham. Det är en otroligt vacker stad och vi åkte dit flera gånger med dottern innan hon ens fyllt ett år. Sedan kom dotter nummer två och samma sak då. Vi hälsade på honom flera gånger. På flyget fick de små presenter från flygbolaget. Vi reser alltid med SAS och de har små pyssel som barnen får så de kan roa sig. Jag kan aldrig minnas att det var några svårigheter med flickorna under resan.
När ena tjejen var 3,5 år och den andra 2,5 år åkte vi till Los Angeles för att hälsa på svägerskan. Det var ganska lång resa och ganska många timmar på flyget. Flygrutten hem var jobbig. Vi åkte från LA, via Seattle, via Köpenhamn, via Arlanda och slutligen Gideå. Mellan Köpenhamn och Arlanda hamnade jag och ena dottern bredvid en svensk man som berättade att han suttit bakom oss från Seattle. Han sa att han flög mycket och hade aldrig varit med om att två barn varit så lugna och harmoniska en hel Atlantflygning.
Nu låter det som att jag skryter men jag menar inte så. Eller, lite mallig är jag väl men det är inte det som är poängen. Min fundering är: Vad är det som gör skillnaden för barnen när man reser?
Ofta när vi rest, med eller utan barn, har jag slagts av hur skitjobbiga ungar kan vara när man reser. Som när vi åkte från Stockholm nu. Min lilla var hur lugn som helst, detta trots att tre andra ungar i samma vagn skrek mer eller mindre hela vägen. Jag undrar vad föräldrarna till dessa barn tänkte. Vad gjorde dom för att göra resan roligare för sina barn? Jag menar, man kanske får släppa på sina principer för att resan ska bli lite mer av ett event. Barnen har ju inte bett om att få sitta stilla i fyra timmar! Det är vi vuxna som drar våra barn kors och tvärs genom landet och då tycker jag att vi får anstränga oss lite för att underlätta för barnen. Även om det inte är fikadax kanske man kan ge dem en bulle, även om det inte är lördag kanske man kan köpa en godis i Bistron, även om man är trött själv kanske man kan leka en lek som roar barnen en stund!
Gör inte som vi gjorde en gång bara. Vi hade då fyra barn och de hade haft godisuppehåll i ett år. Dagen innan resan fick de sin belöning: en slant och en rejäl godispåse var att ha med på resan. Gissa vad sockret gjorde med våra barn på resan?! Vi hade fyra barn i taket i fyra timmar. Det var enda gången som jag kan minnas att det varit jobbigt och jag vet att det var helt och hållet vi vuxnas fel.
Då började jag fundera på det är med att resa med barn. jag och min man har alltid rest mycket. När vi fick vår första dotter bodde svågern i England. Närmare bestämt i Cheltenham. Det är en otroligt vacker stad och vi åkte dit flera gånger med dottern innan hon ens fyllt ett år. Sedan kom dotter nummer två och samma sak då. Vi hälsade på honom flera gånger. På flyget fick de små presenter från flygbolaget. Vi reser alltid med SAS och de har små pyssel som barnen får så de kan roa sig. Jag kan aldrig minnas att det var några svårigheter med flickorna under resan.
När ena tjejen var 3,5 år och den andra 2,5 år åkte vi till Los Angeles för att hälsa på svägerskan. Det var ganska lång resa och ganska många timmar på flyget. Flygrutten hem var jobbig. Vi åkte från LA, via Seattle, via Köpenhamn, via Arlanda och slutligen Gideå. Mellan Köpenhamn och Arlanda hamnade jag och ena dottern bredvid en svensk man som berättade att han suttit bakom oss från Seattle. Han sa att han flög mycket och hade aldrig varit med om att två barn varit så lugna och harmoniska en hel Atlantflygning.
Nu låter det som att jag skryter men jag menar inte så. Eller, lite mallig är jag väl men det är inte det som är poängen. Min fundering är: Vad är det som gör skillnaden för barnen när man reser?
Ofta när vi rest, med eller utan barn, har jag slagts av hur skitjobbiga ungar kan vara när man reser. Som när vi åkte från Stockholm nu. Min lilla var hur lugn som helst, detta trots att tre andra ungar i samma vagn skrek mer eller mindre hela vägen. Jag undrar vad föräldrarna till dessa barn tänkte. Vad gjorde dom för att göra resan roligare för sina barn? Jag menar, man kanske får släppa på sina principer för att resan ska bli lite mer av ett event. Barnen har ju inte bett om att få sitta stilla i fyra timmar! Det är vi vuxna som drar våra barn kors och tvärs genom landet och då tycker jag att vi får anstränga oss lite för att underlätta för barnen. Även om det inte är fikadax kanske man kan ge dem en bulle, även om det inte är lördag kanske man kan köpa en godis i Bistron, även om man är trött själv kanske man kan leka en lek som roar barnen en stund!
Gör inte som vi gjorde en gång bara. Vi hade då fyra barn och de hade haft godisuppehåll i ett år. Dagen innan resan fick de sin belöning: en slant och en rejäl godispåse var att ha med på resan. Gissa vad sockret gjorde med våra barn på resan?! Vi hade fyra barn i taket i fyra timmar. Det var enda gången som jag kan minnas att det varit jobbigt och jag vet att det var helt och hållet vi vuxnas fel.
Kommentarer
Trackback
