MamaMi

Jag har varit hemma i flera månader nu. Varje dag har jag tänkt att imorgon ska jag skaffa mig lite bättre rutiner. En vanlig dag för mig börjar med att jag skickar iväg de stora barnen till skolan. Sedan äter jag frukost (om jag inte åt med barnen) och läser tidningen. Allt tråkigt om krig och politik hoppar jag över men jag läser gärna om bygdens hjälte: Foppa. När det är avklarat är lillan trött och jag lägger henne i sängen. Medan jag väntar på att hon ska somna sätter jag mig framför TV:n. Lillan somnar oftast utan att jag behöver titta till henne och efter 20 min framför TV:n så somnar oftast jag också. Jag vaknar efter 1-2 timmar när lillan ropar och vill ha mat. Jag värmer hennes mat, kokar potatis ibland, och 40 minuter senare så har hon ätit och fått en ren blöja. Då ringer jag svärmor, om hon inte ringt mig redan, och så går vi ner till henne och dricker kaffe. Svärmor surrar om sina gamla vänner och allt kul dom hade, samma historier gång på gång. Jag lyssnar. När lillan blir trött igen är det dags att gå hem. Hon somnar i vagnen och får sova ute. Nu är klockan så mycket att om jag ska sitta något vid datorn måste det ske nu. Någon kvart/kvartar senare så kommer första barnet hem från skolan och min egen dag är slut.

Jag försöker prata med barnen om hur skoldagen varit och om det hänt något nytt. Jag försöker se till att de tar lite fika. Jag försöker vara en mysig bullmamma en stund. Sedan är det dags att börja med middagen. Sedan kommer mannen hem. Sedan börjar skjutsningen till höger och vänster.

Som ni märker har jag fullt upp hela dagarna. Detta utan att faktiskt göra något vettigt.
Just idag valde jag att sätta mig vid datorn istället för vid TV:n när lillan somnade. Jag skulle kunna göra något vettigt istället men...   ... Det får bli imorgon :D

Jag är som sagt hemma med mitt femte barn nu. När de andra barnen skulle börja äta vanlig mat köpte jag mat på burk. Det här gången får lillan mest hemlagad mat. Det som är märkligt är att jag känner mig så duktig som ger henne hemlagat istället för köpt mat. På vilket sätt är jag en bättre mamma nu bara för att jag lagar hennes mat?

Hämtade posten och fick en reakatalog från Ellos. På prov satte jag mig ner och shoppade lite. Utan att tveka allt för mycket så fyllde jag hela orderfältet som följde med. Gjorde en överslagsräkning och var uppe runt 2000 kronor. Packade ihop eländet och satte mig vid datorn istället.

Någon som läser detta skrattar och tänker:  "2000 kronor, vad tvekar hon för, släng iväg beställningen". Någon annan tänker: "Ellos, aldrig att jag skulle ens titta i den katalogen". En tredje kanske känner igen sig i mig och mitt agerande.

Jag vill ha nya kläder, jag vill gå till frissan och jag vill ha nya glasögon.  

Just nu prioriterar vi att jag ska kunna vara hemma med lillan. Då måste mitt shoppande stå tillbaka. Jag har inte råd nu. Men jag blir så frestad när jag läser i era bloggar och när det kommer hem kataloger med posten. Då vill jag också ha en massa saker.

Egentligen ska jag inte klaga för i dagsläget har vi fortfarande råd att behålla min häst. Jag trodde inte att det skulle gå men på något sätt har vi fixat det. Sonen har årskort i backen och dotterns spelaravgift till innebandyn är också betald. Vi lever inte på direkt marginalen men jag är bara så less att inte ha råd att bara släppa loss och köpa och handla och shoppa.

Min pappa frågade mig en gång vad jag skulle göra om jag fick 500 000 kronor. Jag svarade att jag skulle anställa en hushållerska. Han tittade på mig med en ogillande blick och sa att om han var jag så skulle han betala av lånen istället. När det här hände hade jag precis avslutat mina studier och börjat jobba heltid som lärare. Jag hade svårt att hinna med familjen, jobbet och hemmet. En hushållerska kändes då som enda räddningen. Nu, ett antal år senare, inser jag hur dumt jag svarat på frågan. Det är klart att man ska betala av lånen! Tänk om vi hade varit av med alla månadsavbetalningar som vi har. Tre fjärdedelar av våra månatliga utgifter är avbetalningar till höger och vänster. Känns som att vi kunnat leva i värsta lyxen om vi sluppit dem. Vi kanske till och med hade haft råd med en hushållerska.

Jag har funderat en del på vad som kan vara värt att skriva om här i bloggen. Ett tag skrev jag vardagliga saker och sedan försökte jag mig på ett djupare inlägg. Jag vill ha ett innehåll i bloggen som är värt att läsa samtidigt som den inte ska vara för tung. Hur hittar man rätt?

Nu har det snöat i tre dagar. Måste ha kommit minst 30-40 cm härlig pudersnö som lägger sig som bomull på marken. Jag har varit ut en sväng med bilen och det var inte kul. Snörök efter E4 som gjorde att jag nästan inget såg. Ska ut en sväng till för att hämta dottern i stan. Känns inte kul för nu har det blivit mörkt också.

Kom i alla fall att tänka på ett snöovädet som var för ganska många år sedan. 15 år Det måste vara nästan 15 år sedan.  Vi var i stugan och där ute i obygdenföljs snöoväder och stömavbrott garanterat. Så även denna gång. Efter några timmars snöfall så försvann strömmenGrejen var att vi skulle fira något, kommer inte ihåg vad nu, och min familj och min far hade åkt i förväg och vi väntade på min mor som jobbade sent.  Äldsta dottern var ca 3 år oc h hon längtade efter sin mormor. När strömmen försvann blev hon orolig för mormors skull och undrade hur hon skulle se något. Vi lugnade henne och sa att mormor vet ju att vi är i stugan så det skulle ordna sig. Vi satt med tända ljus i värmen från köksspisen och hade det mysigt. Dottern fortsatte dock att oroa sig för mormor. När så mormors bil äntligen svängde av från landsvägen upp mot stugan riktigt såg man hur lättad dottern blev. Hennes spontana utrop blev: Men mormor har ju lysen på bilen.

När jag då äntligen förstod hur dottern hade funderat insåg jag den barnsliga logiken. Strömavbrott betyder ju att man inget lyse har. Den här gången blev det uppenbart hur hon hade funderat. Hur många andra gånger har inte hon, eller andra barn, suttit med sina funderingar och kanske oroat sig men inte lyckats få de vuxna att förstå?

I måndags åkte mannen och jag till Stockholm. Han skulle jobba och jag och lillan följde med som sällskap. Hon är helt otrolig. Tågresan tog drygt fyra timmar och hon skrek inte på hela resan. Gick lika bra på vägen hem.

Då började jag fundera på det är med att resa med barn. jag och min man har alltid rest mycket. När vi fick vår första dotter bodde svågern i England. Närmare bestämt i Cheltenham. Det är en otroligt vacker stad och vi åkte dit flera gånger med dottern innan hon ens fyllt ett år. Sedan kom dotter nummer två och samma sak då. Vi hälsade på honom flera gånger. På flyget fick de små presenter från flygbolaget. Vi reser alltid med SAS och de har små pyssel som barnen får så de kan roa sig. Jag kan aldrig minnas att det var några svårigheter med flickorna under resan.

När ena tjejen var 3,5 år och den andra 2,5 år åkte vi till Los Angeles för att hälsa på svägerskan. Det var ganska lång resa och ganska många timmar på flyget.  Flygrutten hem var jobbig. Vi åkte från LA, via Seattle, via Köpenhamn, via Arlanda och slutligen Gideå. Mellan Köpenhamn och Arlanda hamnade jag och ena dottern bredvid en svensk man som berättade att han suttit bakom oss från Seattle. Han sa att han flög mycket och hade aldrig varit med om att två barn varit så lugna och harmoniska en hel Atlantflygning.

Nu låter det som att jag skryter men jag menar inte så. Eller, lite mallig är jag väl men det är inte det som är poängen. Min fundering är: Vad är det som gör skillnaden för barnen när man reser?

Ofta när vi rest, med eller utan barn, har jag slagts av hur skitjobbiga ungar kan vara när man reser. Som när vi åkte från Stockholm nu. Min lilla var hur lugn som helst, detta trots att tre andra ungar i samma vagn skrek mer eller mindre hela vägen. Jag undrar vad föräldrarna till dessa barn tänkte. Vad gjorde dom för att göra resan roligare för sina barn? Jag menar, man kanske får släppa på sina principer för att resan ska bli lite mer av ett event. Barnen har ju inte bett om att få sitta stilla i fyra timmar! Det är vi vuxna som drar våra barn kors och tvärs genom landet och då tycker jag att vi får anstränga oss lite för att underlätta för barnen. Även om det inte är fikadax kanske man kan ge dem en bulle, även om det inte är lördag kanske man kan köpa en godis i Bistron, även om man är trött själv kanske man kan leka en lek som roar barnen en stund!

Gör inte som vi gjorde en gång bara. Vi hade då fyra barn och de hade haft godisuppehåll i ett år. Dagen innan resan fick de sin belöning: en slant och en rejäl godispåse var att ha med på resan. Gissa vad sockret gjorde med våra barn på resan?! Vi hade fyra barn i taket i fyra timmar. Det var enda gången som jag kan minnas att det varit jobbigt och jag vet att det var helt och hållet vi vuxnas fel.