Om jag får barnvakt...
I går ringde en kollega från jobbet och frågade om jag ville följa med på en föreläsning som arbetslaget skulle åka på. Jag blev glad att de tänkt på mig och svarade ja. Jag vet bara inte om jag verkligen vill lämna bort lillan. Ännu så länge har hon bara varit med oss i familjen. För mig har det blivit lite sport att inte behöva anlita barnvakt. Jag vill att vi ska klara oss själva. Jag lämnar hellre lillan med hennes äldre syskon än hos någon annan. Varför känner jag så?
Jag tror att jag vill visa mig duktig och inte vara beroende av några andra. Det kan bero på min osäkerhet när det gäller huruvida det var så klokt att skaffa ett barn till. Missförstå mig inte nu. Jag tvekade aldrig känslomässigt när det gäller lillan. Jag blev superglad när jag upptäckte att hon var på väg. Men att lyssna på känslorna är en sak. Att vara klok och förnuftig är en annan sak.
Förmodligen är jag fortfarande osäker på om det var så smart att låta denna underbara lilla prinsessa komma till oss. Jag försöker intala mig själv att man behöver inte alltid vara så smart utan ibland får man helt enkelt gå på känsla. Min känsla är att det här är det bästa jag gjort på länge.
